Brev inspirerat av många brodösers ord och visioner samt en text av författaren och aktivisten Rob Hopkins.
En stad i Latinamerika, år 2031
Hej!
Du frågar mig hur livet är nu? Jag ska berätta.
Temperaturen har redan ökat med 1,5 ℃, jämfört med början av den industriella eran, och det trots våra bästa ansträngningar. Forskare rapporterar att under de senaste två åren har det inte skett någon ytterligare temperaturökning och de globala växthusgasutsläppen minskar varje år.
Vi vaknar på morgonen i våra hem, i en latinamerikansk stad med för alldeles för många miljoner invånare. Vi bor i stadsdelar som är byggda för mer än 50 år sedan men nu är husen anpassade. De förorenar mindre och tar mindre resurser, som energi och vatten. Det har inte skett någon nybyggnation på 10 år: ett tillfälligt byggstopp beslutades och allt byggande stoppades. Å andra sidan har vi varit upptagna, inklusive byggföretagen själva, med att förbättra det vi redan hade.
Vi öppnar fönstren och luften doftar rent. Man kan höra fåglarna, många olika fåglar och en och annan höna. Trädgårdarna i varje fastighet var små men många väggar slogs ner, eller dörrar öppnades mellan de små trädgårdarna för att skapa en stor gemensam trädgård och innergård i kvarteret. Fler och fler människor uppmuntras att ha två eller tre hönor för att vara självförsörjande på ägg. Hönorna springer lösa och vi tar hand om dem.
I nästan hela kvarteret har byggnaderna system som samlar regnvatten och som installerats med bidrag från kommunen och grannarnas aktiva medverkan. Anläggningarna i de äldre byggnaderna behövde anpassas och många byggde ut sina cisterner för att bättre kunna lagra allt vatten under regnperioden.
Nästan alla värmer vattnet med solvärme på något sätt och vi har även installerat solpaneler. De senare är sammanlänkade och vi har startat ett kooperativ grannar emellan för att dela el. Vi bidrar också delvis med el till skolor och gemensamma samlingslokaler i området. Den energi vi inte använder i vårt kvarter går till stadsnätet.
Förra året tog vi även ett initiativ för att installera torrtoaletter i bostäderna. Hälften av familjerna blev var intresserade – det är fortfarande svårt att tänka sig för vissa! – och nu har vi ett lokalt projekt som hämtar hinkarna från toaletterna varannan vecka. Projektet sysselsätter fyra ungdomar som också ger samma service i tre närliggande bostadsområden. De komposterar avfallet på en fastighet i närheten, på en av de sista obebyggda tomterna som finns kvar i grannskapet. Där skulle det byggas för 10 år sedan. Tillstånden fanns redan men det fanns inget vatten i bostadsområdet under två hela månader. Människorna i området gjorde uppror och det blev inte vackert! Men, till kom byggstoppet och saker och ting började förändras!
Nu är det där toalettkomposten görs. Nej, det luktar ingenting och det drar inte till sig råttor. Det är jättesmart. Med komposten gödslar vi träden i området. Jag tyckte redan innan att träden på gatan bra ut, men sedan vi började gödsla dem – och ta bort lite av betongen för att ge dem mer plats för rötterna – har de växt ännu mer frodiga. Fruktträden ger mer frukt, tillräckligt för fåglarna, ekorrarna och oss. Återvinningsmaterial levereras också på samma ödetomt, även om det blir mindre och mindre volymer på grund av att nästan ingen köper material som kräver återvinning. Företagen själva genererar nästan inget återvinningsmaterial längre eftersom det var billigare för dem att sluta använda dessa material.
Sanningen är att allt fungerar väldigt bra. Folk är sparsamma med vattnet. Uppsamlingen av regnvatten under de två senaste regnperioderna räckte för att vi skulle klara nästan hela torrperioden. Vi använder bara kommunalt vatten cirka två till tre månader om året. Av den anledningen har även akvifärerna med grundvatten kunnat fyllas på och det finns mer vatten i brunnarna nu.
Vi samlade också in pengar för att ta bort asfalt och täcka vissa gator med poröst material som gör att regnvattnet kan absorberas. På några av kvarterets mindre trafikerade gator togs asfalten bort efter överenskommelse med de boende i området. En trädgård anlades i kvarteret eftersom så få människor hade bil och många fler ville ha en park utanför dörren till sitt hus. Naturligtvis planterade de boende många fruktträd och träd som ger skugga. Vi fortsätter med detta projekt så att hela kvarteret får gator och trottoarer där vattnet kan filtreras ner till akvifärerna.
Så vi vaknade upp i vårt vackra hus, anpassat till detta ögonblick i jordens historia. Vi drar isär gardinerna, öppnar fönstren och den friska morgonluften kommer in. Det luktar blöt jord och grannens kaffe. Himlen är azurblå och det brukar vara så hela dagen, förutom när regnet kommer. Jag minns inte längre hur många år det har gått sedan myndigheterna senast tillämpade en beredskap för ozon eller PM2/10. Före den stora pandemin tror jag.
Från fönstren som vetter mot gatan ser jag träden i hela kvarteret och genom löven kan jag se de gemensamma trädgårdarna på trottoarerna – det här kvarteret gjordes inte helt till en trädgård. Det är en fråga om stolthet för familjerna och en vänskaplig tävling att se vem som kan odla den största solrosen eller den största pumpan. Alla stöttar också varandra mycket och byter plantor. De kunnigaste ger nybörjare råd.
Det finns en sak som inte finns längre. För ett och ett halvt år sedan bestämde sig grannarna att anlita en specialist för att ta bort alla ledningar ovan mark som såg så fula ut, och som förorsakade olyckor, anslutningsfel och tvingade dem att beskära träden. Ingen visste vilka kablar som var i funktion och vilka som inte var det. Det var en stor bedrift! Vi var isolerade – utan kommunikationsmöjligheter – i en vecka men nu existerar bara de kablar som vi behöver. Kablarna ligger i kanaler på fasaderna och är tydligt markerade så att vi vet vilken som motsvarar varje lokal och område.
Till frukost äter vi säsongens frukt från den gemensamma trädgården i den gamla kommunala parken med bröd från surdegsbageriet runt hörnet. Till det vår hemlagade hallon- och jordgubbssylt från den gemensamma trädgården.
Den trädgården är också grannskapets stolthet. Vi anlade en gemensam kompost och med den gödseln kunde vi jordförbättra och plantera fruktträd och bärbuskar bland palmerna och de stora träden i parken. Den är ännu vackrare och mer fridfull att var i än tidigare och den bidrar också till vår kost. Det finns flera anställda trädgårdsmästare men grannarna deltar i skötseln och skörden. Det kommer alltid fler till skörden än till andra trädgårdsarbeten eftersom skörden bjuder på fest. Men, det saknas aldrig volontärer eftersom majoriteten av oss har upptäckt att det gör så mycket nytta att spendera en stund i det gröna med händerna i jorden!
Vi promenerar med grundskolebarnen till skolan. Vi träffar alla grannar, vi hälsar på varandra och byter några ord. Barnen är oroliga för att komma försent. De älskar sin skola. En skola som ger dem verktyg för ett bra liv på planeten och uppmanar dem att tänka istället för att, som tidigare, tvinga dem att memorera en massa uppgifter.
De stora alléerna som omgav kvarteret har förändrats mycket. En allé har en spårvagn, en annan en trådbuss. Det finns en mer än 1,5 meter bred cykelbana i båda riktningarna. I mitten lämnades ett körfält i vardera riktningen för utrycknings-, last- och tillfälliga fordon. Ett tiotal bilar passerar i timmen, förutom på marknadsdagar då fler kommer med alla sina produkter. Post, bröd, mjölk och många andra hemleveranser kommer med cykel.
Det här frigjorde stora delar av de tidigare sex körfälten. På detta utrymme anlades en stor linjär fruktträdgård och grönområden. Det är där vi går nästan hela vägen till skolan. Några människor tränar i området och barnen ber mig ofta att plocka några apelsiner som de kan ta med till skolan och dela med sina vänner på rasten. Ungdomarna, som har lite längre till gymnasiet eller universitetet, cyklar och träffar kompisar efter hela vägen.
Floderna. Nästan alla städer föds nära vatten. Men för 10 år sedan var floderna här omkring väldigt övergivna. Många floder som då rann genom stora rör, håller på att öppnas igen. Processen fortsätter men på flera ställen har man behövt göra ett arbete för att separera vattnet från floden från avloppsvattnet. Färskvatten rinner redan på ytan några kvarter från bostadsområdet där det tidigare fanns en allé, som i princip var en motorväg. Där lämnade endast två körfält för biltrafik och floden börjar nu återhämta sig.
Floden var mycket stor, en av de största i världen. För 10 år sedan nådde vattenflödet sin lägsta punkt på hundratals år. Vi hade aldrig sett så långa och breda stränder förut. Vattnet var förskräckligt förorenat med avfall från kuststäderna, från jordbrukssektorn produktion och ravinerna och våtmarken eroderades. Skogarna, lungorna i regionen, hade brunnit nästan oavbrutet i över ett år. Men allt det har förändrats. En ny regering kom in, med ett miljö- och mänskligt perspektiv. De drog in subventionerna från det konventionella jordbruket och föreslog nya incitament för ett mer ekologiskt jordbruk. Många markägare gör nu ett skifte som vi inte trodde var möjligt, mot produktionssystem som främjar såväl biologisk mångfald som produktion. Det finns fortfarande många komplexa frågor att ta itu med men föroreningarna i floderna har redan minskat.
Vi har inte haft en enda brand i våtmarken på tre år och det har bara varit små enstaka skogsbränder under de senaste sju åren. Ett informationscenter om våtmarken öppnades och en rad stigar gjordes för att kunna utforska området, utan att påverka den vilda floran och faunan. Det har regnat mer och vattennivån i floden återgår till det normala. Det är så förvånansvärt rent att på vissa ställen vågar människor bada i floden igen.
Vi lämnar barnen i skolan och går till jobbet. Nästan alla jobbar i grannskapet eller i närområdet. Är det långt att gå så cyklar vi. De allra flesta av oss jobbar fyra dagar i veckan och är hemma klockan 16 så att vi kan vara tillsammans med våra familjer. Det gör att vi lever ett lugnare och gladare liv men vi fungerar också bättre på jobbet. Vi är fler anställda på jobbet, eftersom vi behöver täcka upp för det vi brukade göra på den femte arbetsdagen. Att vi jobbar mindre, innebär att vi har mer tid att vara med barnen i hemmet och i samhället, att hjälpa till i trädgården och de gemensamma odlingarna, stötta en granne att reparera något samt få tid att fundera över fler sätt att förbättra det område där vi bor.
När barnen kommer tillbaka från skolan är det middag. Solen är stark vid den tiden på dagen. Men hela vägen tillbaka går vi under träden där det är flera grader svalare. Vi kommer hem och de vill fortsätta leka med sina kompisar. Vi turas om med andra mammor att laga mat och vi småpratar medan vi förbereder maten. Barnen leker ensamma på gatan. Det finns inga läxor och de behöver ingen som tar hand om dem. Barnen kommer och går i husen. Dörrarna till byggnaderna är öppna – något otänkbart för bara 10 år sedan. Men vi är inte längre rädda.
Vi känner alla varandra och det finns jobb så det räcker, vilket har gjort att det är extremt sällsynt att stjäla. Det finns ju ingen mening i det när vårt samhälle och våra gemenskaper stöttar dem som behöver det mest och inkluderar dem i det som görs. Det finns alltid grannar ute på gatan som sköter trädgården och odlingarna. Som tar en fika, bara pratar eller tar sig lite luft.
Vi har alltid haft marknader i olika delar av kvarteret flera dagar i veckan. På dessa marknader säljs nu nästan bara mat från lokala producenter. Alla stadens grossistmarknader har förändrats. De är inte längre som det var. Snarare är det mindre samhällen som producerar och levererar direkt till olika kvarter och stadsdelar. Lokala producenter som börjat odla med ekologiska tekniker vet att de har en säker marknad. Monokulturer för export finns nästan inte längre. På de lokala marknaderna betalar du för det mesta med en valuta som bara fungerar just i den staden. Tanken är att genom att ha en lokal valuta säkerställer vi att fördelarna av handeln stannar i staden och bland dess producenter.
Framför allt är det underbara med detta ögonblick vi lever i, att vi fortsätter att tänka och föreställa oss hur vi kan leva på ett mer rättvist och mer regenerativt sätt. Det vi har uppnått har också visat de som tvivlar, att detta är rätt väg. Det är väldigt få som motsätter sig detta nya liv. Debatterna blir mer intressanta eftersom de inte längre håller sig till föråldrad och malplacerad ideologi. De handlar snarare om vad vi alla föreställer oss att vi kan göra, mer i detalj för att regenerera livet på planeten. På så sätt kommer vi på fler saker efterhand. Till en början var det så klart svårt att övertyga en del grannar att göra förändringar, men det blir allt lättare för oss att komma överens på våra möten i grannskapet. Vi har alla lärt oss att lyssna och föreställa oss bättre värld.
Jag hoppas att du tyckte om denna inblick i framtiden!
Kram,
Brevet är resultatet av en workshop år 2021 där många av medlemmarna i kollektivet bidrog med de visioner för den framtid de vill ha för platsen där de bor.